Självständighetsdagens medborgarfest firades i karelsk stämning

14.12.2018 10:14

Kategori: Kultur Fritid Turism Barnvänlig kommun

Självständighetsdagens festligheter i Kyrkslätt inleddes på traditionellt vis med kransnedläggning vid hjältegravarna före den tvåspråkiga gudstjänsten. Nytt för i år var en medborgarfest som ordnades för första gången i Kyrkslätts kommunhus.

Efter gudstjänsten började festpubliken anlända till kommunhuset i så stora skaror att man var tvungen att ta in fler stolar så att alla fick sitta. Medborgarfesten är ju öppen för alla och ingen bjuds in, så antalet festdeltagare var en positiv överraskning.

Festens tema ”Karelsk identitet igår och idag” uppmuntrade dem, som i annat fall kanske skulle ha hoppat över festen, att delta. I caféet njöt man av karelska piroger och för barnen fanns pysselrummet ”Vunukkapirtti” där de yngre festdeltagarna fick pyssla eller rita. Sanna Kujala fick med sin familj ett foto tillsammans med sångaren Kristiina Olanto och sammanfattade sina känslor så här: ”Tack för en fin fest där den karelska identiteten som går i arv starkt lyfts fram. Min mammas föräldrar kom som evakuerade till Juga i Norra Karelen, alltså har vi tre ”flickor” ett riktigt starkt karelskt arv. Också min pappas mamma var evakuerad.”

Från vänster Marja Liisa Nieminen, Sanna Kujala, Alisa Kujala, Kristiina Olanto, Matias Kujalaj a Reino ”Pappa” Lehtonen.

I andan för årets tema hade man i entréhallen sammanställt utställningen ”Lady Ostapecks längtan till fäderneslandet”. Den amerikansfinländska fotografen Lady Ostapeck föddes i Finntown i New York i februari 1918. Hennes mor Alma Häkkinen hade kommit till Amerika från Jyväskylä 1906. Fadern Esa Kaukinen kom från Mola i Karelen. Fotoserien ”Karelska folkdräkter” föddes som Lady Ostapecks kärleksbetygelse till Finland och särskilt till sin fars hemtrakter i Karelen. Hon reste i början av 1990-talet i Södra Karelen med sin gamla storbildskamera. Karelska folkdräkter var föremål för fotografierna. Hon fotograferade lokala kvinnor och män iklädda dräkterna i en så autentisk miljö som möjligt. Utställningen är lånad av Karelska Förbundet och den fortsätter till slutet av januari.


Raseborgs landskapskompani kom ihåg veteranerna genom att skicka ut militärpatruller med korghälsningar till landskapen. Den första hälsningen fick Åve Stark och Aaro Hussi som var på plats. Tonerna från musikinstitutets elev Eva Heinrichs kantelemusik visade att entréhallen med sin utmanande akustik förvandlades till en fungerande plats för musikframträdanden. Sångargästen Kristiina Olanto framförde karelska sånger både på finska och på det karelska språket. Flera festdeltagare konstaterade att de blev tårögda under framträdandena.

 

Kommunens hälsning framfördes av kommunfullmäktiges ordförande Anders Adlercreutz. I sitt tal påminde han om hur Finlands självständighet inte är någon självklarhet och hur svårt det är att se sig i den generations skor som påbörjade återuppbyggandet efter kriget. ”Skulle vi själva klara av samma sak?” Dagens generation berörs av sådana utmaningar som tidigare inte behövt oroa sig för. De är också av global omfattning, såsom klimatförändringen. Kyrkslätt har en lång historia, nutidens både stad och landssocken, som får sitt levebröd från högteknologiska företag. ”Som kommunfullmäktiges ordförande försöker jag själv värna om både det mentala och det materiella arvet, som vi skapat tillsammans med flera generationer. Det här arvet har lett till att Kyrkslätt har utvecklats till en kommun där invånarna, såväl unga som gamla, trivs.”


Till vänster Anders Adlercreutz och festalaren Herman Merras till höger.

”Parahimmat sodiemme taatot ja parahin praasniekkarahvas (ärade krigsveteraner och bästa festpublik)” – hälsade festtalare Herman Merras. Festpubliken lyssnade alldeles stilla på Karelens historia som hade gott om vändningar och överraskningar. Det var en överraskning att karelska är ett eget språk och inte bara en av dialekterna i Finland och att ”det i Karelen har sedan gammalt funnits två språkområden. Området väster om Ladoga, Södra Karelen och det Karelska näset hörde till området för sydöstliga dialekter, medan man talade livvi i Ladoga-Karelen. Idag har karelskan fått status som officiellt minoritetsspråk i vårt land. Man uppskattar att det fortfarande talas av cirka 4000-5000 personer.”

Karelska Förbundet grundades för att värna om karelska traditioner och seder och för att karelarna skulle vara i kontakt med varandra. Kirkkonummen Karjalaseura är en av förbundets lokala föreningar där verksamheten sker.
Av de karelska traditionerna har bl.a. ”virpominen”, seden där barnen går runt till grannarna med dekorerade ris på palmsöndagen, spritt sig bland hela folket och antagit nya former. Då festpubliken lyssnade på krumbukterna i Karelens historia, fick de andrum genom anekdoter som satte rytmen i festtalet. ”Bevarandet av den karelska identiteten beskrivs väl av följande fall. En tavastländsk husbonde beklagade sig för ett immigrantbarn hur ni förlorat allt. Flickan svarade hurtigt att vi inte har förlorat allt. Sisun blev kvar.”

Liput itsenäisyyspäivän seppelten laskussa